historiett

Nu när det är dags för de årliga kräftskivorna har jag svårt för att inte tänka på vad jag gjorde ungefär vid den här tiden förra året. Jag, Rosie och hennes föräldrar Jerry och Linda skulle nämligen ut fiska kräftor. Det hela var Jerrys idé eftersom han visste en liten sjö mitt ute i ingenstans där han brukade tjuvfiska med sina kompisar när han var tonåring. Sedan dess hade han inte varit ens i närheten av sjön, men nu skulle vi dit.
   Med "My Michelle" med Guns N' Roses på högsta volym och bilen full av hinkar och andra attiraljer åkte vi iväg. Men motorvägen blev en landsväg som blev en grusväg som blev två hjulspår som blev en stig i skogen som så småningom tog slut på en liten äng. Efter att ha skumpat fram och lyssnat på Jerrys "det här var en riktig väg förut", "jag minns inte att det var så här igenväxt" och vår egna allsång kom vi rejält omskakade ut på den lilla ängen. Jerry försäkrade att han hittade till sjön till fots härifrån så vi packade ur bilen och lämnade den åt sitt öde.   
- Det är inte långt kvar till sjön, sa Jerry.
Efter en timme hade vi fortfarande inte sett skymten av sjön och Linda hade börjat leta efter svamp istället för vatten och kräftor. Men så öppnade sig skogen och vi såg... en stuga.
- Nu vet jag var vi är, vi har gått en liten omväg men nu är det inte långt kvar, sa Jerry. Så vi fortsatte gå.
   Efter ungefär en halvtimme började det skymma och vi började bli riktigt hungriga. Jag började se mig om efter bär eller harsyra istället för att titta efter svamp. Sent omsider kom vi fram till sjön. Alla jublade, förutom Jerry.
- Hörrni, vi är på fel sida. Ser ni där borta, mittemot oss? Det är dit vi ska! Till saken hör att detta var en väldigt långsmal sjö och att det var flera kilometer risig granskog mellan oss och den plats han pekade på. Molnen var oroande mörka och det hade börjat skymma på allvar. Dessutom hade vi gått världens omväg och var hungriga. Men Rosie såg positivt på situationen, som alltid. Så vi började gå igen, fortfarande glada och optimistiska.
- Nu ska ni se att vi snart är framme, sa Jerry.
   Resten av vandringen innefattade att vada genom ett träskliknande område, klättra igenom ett område med stormfällda trädstammar och att krypa genom granris i beckmörker. Men vi kom faktiskt fram till slut och Linda hittade till och med svamp på vägen. Hur hon lyckades se den i mörkret har jag ingen aning om. Sista halvtimmen hade det regnat till och från men nu tog det fart på allvar. Vid det här laget var vi blöta, smutsiga och väldigt hungriga. Jerry gick för att se om det fanns några kräftor och Linda tog fram engångsgrillen och kyckligen som hon tagit med sig i fall det skulle sluta så här.
   Jerry meddelade att det inte fanns några kräftor, så den delen av utflykten hade varit förgäves. Linda lyckades få fyr trots regnet men det slocknade lika snabbt och det enda som hände var att kycklingen blev blöt. Efter några olika men misslyckade försök att värma maten kom jag på att om vi skulle kunna bygga en klotgrill om vi hade en hink, så att kycklingen och grillen var skyddade från regnet. Sagt och gjort så letade Linda fram en hink och sedan grillade jag kycklingen genom att hålla en hink över grillen med ena handen och grilla med den andra. Bröden regnade bort men vi fick i alla fall varm kyckling.
   Efter maten bestämde vi oss för att gå till bilen och åka hem. Vi var rörande eniga om att vi inte ville tälta i skogen som vi tänkt från början. Några hundra meter från där vi grillat hittade vi en bred, fin stig som ledde oss rakt till bilen. Promenaden tog en kvart. Jämfört med den tretimmars strapats som krävdes för att komma fram var detta skrattretade. Så körde vi hem med en fångst bestående av cirka tio svampar, med värmen på max och återigen med allsång till Guns N' Roses.