historiett

Mitt liv ur perspektivet "dålig äventyrsfilm"

Förra sommaren var jag och min familj i Skåne en vecka, precis som alla andra somrar. Det var en riktigt varm dag för att vara i Sverige så till och med mamma (som är värsta sortens badkruka) tyckte att vi skulle gå och bada. Givetvis var det ingen som protesterade, värmen var tryckande och mina syskon är badgalna.

   Pappa stack och handlade medan mamma, jag och mina tre yngre syskon gick mot stranden. Som vanligt tog det sin lilla tid eftersom Sara stannade med jämna mellanrum för att plocka smultron eller vildhallon medan vi fick stå och vänta. Filip lyckades slå i sin tå, för vilken gång i ordningen minns jag inte. När vi äntligen kom fram var vi varma och kastade oss genast i vågorna.

Tänk på detta som den oskyldiga inledningen av en film då de intet ont anande människorna lyckligt njuter av livet, sekunderna innan orosmolnen kommer inrullande över horisonten.

Solen hade skinit hela dagen, hela veckan faktiskt, så vi hade vant oss av vid att oroligt spana efter regnmoln. Därför blev vi överraskade när det började blåsa och vi insåg att molnen kommit smygande medan vi badade. Det låg åska i luften och när jag tittade upp såg jag skymten av en blixt bland molnen. Innan jag automatiskt börjat räkna för att kolla hur långt bort ovädret befann sig hade vi det över oss. Åskan mullrade och regnet började strila ner för att strax öka till ett skyfall.

Detta är den delen då faran uppenbarar sig och människorna försöker fly.

Jag fångade mammas blick där hon stod på stranden och samtidigt som blixten slog ner i havet en bit ut skrek vi både två:

- Upp ur vattnet!

som i en dålig film (tänk Hajen-wannabe) och medan jag föste upp mina syskon ur vattnet slängde mamma ner våra tillhörigheter i strandväskorna och så sprang vi mot skogen. Innan vi nått skogsbrynet hade åskan hunnit dåna över havet ytterligare tre gånger.

   I skydd under takkanten på ett skjul hundra meter från stranden delade mamma ut dyngsura handdukar så att vi skulle kunna torka oss (jag tror inte ens hon vet hur hon tänkte). Medan jag försökte klura ut det, försökte mamma ringa pappa, Sara försökte lugna ner Filip som är yngst och var lite skärrad och Oscar torkade sig i godan ro med en handduk som om det hade varit möjligt hade gjorde honom ännu blötare.

Nu kommer den del då människorna efter att invaggats i falsk säkerhet om att faran är över inser att de fortfarande har det värsta kvar.

Mitt i detta lilla kaos, med blixtar, dånande åska och regnet ösande ner över oss inser vi att en av handdukarna saknas. Det råkar givetvis vara Filips favorithandduk som han tanklöst slängt en bra bit ifrån där resten av våra saker låg och han vägrar bestämt att åka utan den. Men mamma vägrar låta honom hämta den eftersom han kommer att vara högsta punkten där och följaktligen kan blixten slå ner i honom.

- Jag kan hämta den, säger Sara.

- Nej, det är för farligt, svarar mamma.

Då säger givetvis Oscar:

- Jag gör det. Med sådan där röst som uppoffrande actionhjältar har i vissa filmer när de ska trotsa ödet och rädda världen. Hela scenen påminner om en B-film. Detta blir extra tydligt när Oscar springer sin väg mot faran medan tre kvinnor ropar:

- Nej, kom tillbaka, vi klarar oss utan den!

Pappa kommer med bilen lagom till "the happy ending" när hjälten har återvänt från sitt (lyckade) räddninguppdrag.

Vanligtvis är våra semestrar lugnar och betydligt svårare att (med ett tonfall som dryper av självironi) berätta om som om det vore scener ur en dålig film ...