Att skämma ut sig i slow-motion

Idag när jag cyklade till skolan blåste det halv orkan (ingen överdrift här inte, lalala). När jag väl fått kläm på att parera de illasinnade vindbyarna kom jag runt ett hörn och cyklade rakt in i en vägg av motvind. Nu fanns det inga hus som skyddade mellan mig och de väldigt upprörda vindar som kom inblåsande från havet. Genomförkyld och orkeslös som jag är fick jag erkänna mig besegrad, hoppa av och börja leda cyklen.
   Det pinsamma var att det faktiskt inte gick fortare. Jag kom knappt framåt. Så där gick jag, nästan marscherande och dubbelvikt för vinden med håret rakt ut bakom mig, utanför ett kafés stora fönster. Där inne satt några hurtiga morgonfikare och fick väl dagens underhållning när de följde min fajt mot vinden. Det kändes väldigt bra att oändligt långsamt ta sig förbi det ena kaféfönstret efter det andra och veta att min publik förljde varje steg med blicken.
   Den som påstår att hösten inte är här än har väldigt fel. Det där var höstvindar, starka, envisa och illasinnade höstvindar. (Ja, jag vet egentligen att höstvindar inte är levande varelser och därför inte kan vara illasinnade...)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0