Just nu
Just nu lever jag efter: Om jag säger det tillräckligt många gånger så blir det (förhoppningsvis) sant! Blutsaft är gott, blutsaft är gott...
Favoritlåt just nu: Blow me away med Breaking Benjamin
Favoritcitat just nu: You are gonna catch a cold, from the ice inside your soul.
Från Christina Perri´s låt Jar of hearts
Roligaste kommentaren idag: Oj, där ramlade balkongen ner!
Read it 1st
http://readit1st.com/
Härligt initiativ säger jag bara!
Som den boknörd jag är så läser jag givetvis alltid boken innan jag ser filmen.
Eftersom boken i regel alltid är bättre än filmen (finns några få undantag) så blir ju boken helt förstörd om man ser filmen först, eftersom man redan vet hur det kommer att sluta (finns undantag, t. ex Allt för min syster, där filmen och boken slutar olika).
Därför tycker jag att man ska läsa boken först.
Nej, det funkar inte att slingra sig och helt enkelt strunta i att läsa boken, det är inte okej.
Läs!
Härligt initiativ säger jag bara!
Som den boknörd jag är så läser jag givetvis alltid boken innan jag ser filmen.
Eftersom boken i regel alltid är bättre än filmen (finns några få undantag) så blir ju boken helt förstörd om man ser filmen först, eftersom man redan vet hur det kommer att sluta (finns undantag, t. ex Allt för min syster, där filmen och boken slutar olika).
Därför tycker jag att man ska läsa boken först.
Nej, det funkar inte att slingra sig och helt enkelt strunta i att läsa boken, det är inte okej.
Läs!
Topp 3 - mina vapen mot alla dunderförkylningar
1. Alvedon som smälter på tungan.
Mot huvudvärk och feber. Jag har svårt att svälja hela tabletter i vanliga fall så att försöka svälja det med svullna mandlar är inte ett alternativ.
2. Strepsils.
Halstabletter som verkligen hjälper, varar länge och dessutom är bakteriehämmande.
3. Varmt te med honung.
Gott, bra för halsen och värmer.
Mot huvudvärk och feber. Jag har svårt att svälja hela tabletter i vanliga fall så att försöka svälja det med svullna mandlar är inte ett alternativ.
2. Strepsils.
Halstabletter som verkligen hjälper, varar länge och dessutom är bakteriehämmande.
3. Varmt te med honung.
Gott, bra för halsen och värmer.
Att skämma ut sig i slow-motion
Idag när jag cyklade till skolan blåste det halv orkan (ingen överdrift här inte, lalala). När jag väl fått kläm på att parera de illasinnade vindbyarna kom jag runt ett hörn och cyklade rakt in i en vägg av motvind. Nu fanns det inga hus som skyddade mellan mig och de väldigt upprörda vindar som kom inblåsande från havet. Genomförkyld och orkeslös som jag är fick jag erkänna mig besegrad, hoppa av och börja leda cyklen.
Det pinsamma var att det faktiskt inte gick fortare. Jag kom knappt framåt. Så där gick jag, nästan marscherande och dubbelvikt för vinden med håret rakt ut bakom mig, utanför ett kafés stora fönster. Där inne satt några hurtiga morgonfikare och fick väl dagens underhållning när de följde min fajt mot vinden. Det kändes väldigt bra att oändligt långsamt ta sig förbi det ena kaféfönstret efter det andra och veta att min publik förljde varje steg med blicken.
Den som påstår att hösten inte är här än har väldigt fel. Det där var höstvindar, starka, envisa och illasinnade höstvindar. (Ja, jag vet egentligen att höstvindar inte är levande varelser och därför inte kan vara illasinnade...)
Det pinsamma var att det faktiskt inte gick fortare. Jag kom knappt framåt. Så där gick jag, nästan marscherande och dubbelvikt för vinden med håret rakt ut bakom mig, utanför ett kafés stora fönster. Där inne satt några hurtiga morgonfikare och fick väl dagens underhållning när de följde min fajt mot vinden. Det kändes väldigt bra att oändligt långsamt ta sig förbi det ena kaféfönstret efter det andra och veta att min publik förljde varje steg med blicken.
Den som påstår att hösten inte är här än har väldigt fel. Det där var höstvindar, starka, envisa och illasinnade höstvindar. (Ja, jag vet egentligen att höstvindar inte är levande varelser och därför inte kan vara illasinnade...)
Nya meriter
1. Duschat i iskallt vatten i beckmörker.
Varför: för att vi varken har varmvatten eller el på övervåningen.
Hur: treva dig fram och försök att inte frysa ihjäl.
Omdöme: undvik detta om möjligt.
2. Uppfunnit en nya maträtt.
Varför: jag var hungrig och bestämde mig för att anamma "man tager vad man haver"-principen
Hur: Stek ett hamburgerkött. Ta ena halvan av ett hamburgerbröd och bre på pesto (Barillas är godast). Lägg på rikligt med ost och toppa med hamburgerköttet. Vänta tills osten smält lite lagom och ät.
Omdöme: Pestoburgarmackan är faktiskt riktigt god.
3. Lärt mig att man kan använda en spackelhink till i princip allt.
Varför: Bor man som jag gör, i ett renoveringsobjekt, så finns spackelhinken alltid nära till hands.
Hur: Var är saxen? På spackelhinken i hallen.
Var är tidningen? På spackelhinken i köket.
Var ska vi ställa krukväxten som vi fick av morfar? På spackelhinken i matrummet.
Var ska jag sitta? Sätt dig på spackelhinken.
Jag når inte till översta hyllan! Ställ dig på spackelhinken.
Omdöme: Kungen av hinkar, hur skulle vi klara oss utom den?
Varför: för att vi varken har varmvatten eller el på övervåningen.
Hur: treva dig fram och försök att inte frysa ihjäl.
Omdöme: undvik detta om möjligt.
2. Uppfunnit en nya maträtt.
Varför: jag var hungrig och bestämde mig för att anamma "man tager vad man haver"-principen
Hur: Stek ett hamburgerkött. Ta ena halvan av ett hamburgerbröd och bre på pesto (Barillas är godast). Lägg på rikligt med ost och toppa med hamburgerköttet. Vänta tills osten smält lite lagom och ät.
Omdöme: Pestoburgarmackan är faktiskt riktigt god.
3. Lärt mig att man kan använda en spackelhink till i princip allt.
Varför: Bor man som jag gör, i ett renoveringsobjekt, så finns spackelhinken alltid nära till hands.
Hur: Var är saxen? På spackelhinken i hallen.
Var är tidningen? På spackelhinken i köket.
Var ska vi ställa krukväxten som vi fick av morfar? På spackelhinken i matrummet.
Var ska jag sitta? Sätt dig på spackelhinken.
Jag når inte till översta hyllan! Ställ dig på spackelhinken.
Omdöme: Kungen av hinkar, hur skulle vi klara oss utom den?
Vad gör jag inte för din skull, Rosie?
I ett försök att vara en bra kompis har jag föresatt mig att ställa upp när någon behöver mig. Vänner som Rosie har en förmåga att ta sådana föresatser till helt nya nivåer. De senaste veckorna har jag därför bland annat utstått följande:
Genom att hjälpa Rosie måla där hon inte nådde medan hon höll på att målade om Mias stuga hamnade jag på en sten i en buske vid stugknuten där jag sedan målade upptryckt mot en asp. Detta var efter att ha sprungit runt och tagit bort spindelväv från alla springor i stugan med en golfklubba (det var det enda jag hade som var tillräckligt långt för att nå upp till taklisterna). Rosie tyckte säkert att det hela var jättekul då hon inte behövde hjälpa till på grund av sin rädsla för spindlar.
När målandet var klart hade jag vit färg på händerna (och många andra ställen). In och tvätta av sig, lätt som en plätt. Nej, inte riktigt. Färgen vägrade släppa mina händer vilket slutade med att jag stod och diskade mina händer med diskborste. Det funkar faktiskt! Förutsatt att man skrapat av det värsta med kniv och sedan gnuggat med tvättsvamp i skållhett vatten först.
Häromdagen fick Rosie för sig att hon ville fota stjärnorna och nattsvarta åkrar och annat som inte går att fota dagtid eftersom det inte är lika stämningsfullt. Mitt i natten befinner jag mig därför ute på en åker, rejält påpälsad och med titeln fotoassistent. Det kändes inte alls som att vara med i en riktigt dålig spionfilm att smyga omkring med ficklampor och annan utrustning mitt i natten i ett öde landskap, ifall någon undrade.
Efter en halvtimmes stjärnfotande med lååång slutartid vill Rosie fota själva åkern. Men hon vill ha med dimma, för det är ju så stämningsfullt. Finns det någon dimma? Nej. Alltså blir det assistentens jobb att tillverka konstgjord dimma. Det innebär att jag ska stå så att jag inte syns på bilden och flåsa för allt jag är värd under hela den långa slutartiden. Tack vare kylan bildas då rök, eller som Rosie kallar det: stämningsfull dimma.
Efter att ha flåsat fram konstgjord dimma under vad som kändes som en mindre evighet fick Rosie en ny idé. För min del innebar den att jag skulle gömma mig bakom några potatisplantor längre in på åkern och sedan lysa mot kameran med en ficklampa. Jag orkade inte sätta mig in i varför.
Ett annat av Rosies fotoprojekt gick ut på att hon behövde en bild på en läskig skugga till en skoluppgift. Vem ska så modell för skuggan? Jag. Alltså får jag sätta upp håret i en frisyr som enklast kan beskrivas som Lilla My möter en samuraj, tillverka klor av papper och tejp, ta på mig fuskskägg och karva ut huggtänder ur ett äpple. När förberedelserna är klara är det bara att ta sin djävulsgaffel och försöka att inte tappa ut äppeltänderna. Resultatet blev en skuggbild och en hysteriskt rolig bild på mig som skuggmodell. Det var helt klart den roligaste kvällen den veckan.
Genom att hjälpa Rosie måla där hon inte nådde medan hon höll på att målade om Mias stuga hamnade jag på en sten i en buske vid stugknuten där jag sedan målade upptryckt mot en asp. Detta var efter att ha sprungit runt och tagit bort spindelväv från alla springor i stugan med en golfklubba (det var det enda jag hade som var tillräckligt långt för att nå upp till taklisterna). Rosie tyckte säkert att det hela var jättekul då hon inte behövde hjälpa till på grund av sin rädsla för spindlar.
När målandet var klart hade jag vit färg på händerna (och många andra ställen). In och tvätta av sig, lätt som en plätt. Nej, inte riktigt. Färgen vägrade släppa mina händer vilket slutade med att jag stod och diskade mina händer med diskborste. Det funkar faktiskt! Förutsatt att man skrapat av det värsta med kniv och sedan gnuggat med tvättsvamp i skållhett vatten först.
Häromdagen fick Rosie för sig att hon ville fota stjärnorna och nattsvarta åkrar och annat som inte går att fota dagtid eftersom det inte är lika stämningsfullt. Mitt i natten befinner jag mig därför ute på en åker, rejält påpälsad och med titeln fotoassistent. Det kändes inte alls som att vara med i en riktigt dålig spionfilm att smyga omkring med ficklampor och annan utrustning mitt i natten i ett öde landskap, ifall någon undrade.
Efter en halvtimmes stjärnfotande med lååång slutartid vill Rosie fota själva åkern. Men hon vill ha med dimma, för det är ju så stämningsfullt. Finns det någon dimma? Nej. Alltså blir det assistentens jobb att tillverka konstgjord dimma. Det innebär att jag ska stå så att jag inte syns på bilden och flåsa för allt jag är värd under hela den långa slutartiden. Tack vare kylan bildas då rök, eller som Rosie kallar det: stämningsfull dimma.
Efter att ha flåsat fram konstgjord dimma under vad som kändes som en mindre evighet fick Rosie en ny idé. För min del innebar den att jag skulle gömma mig bakom några potatisplantor längre in på åkern och sedan lysa mot kameran med en ficklampa. Jag orkade inte sätta mig in i varför.
Ett annat av Rosies fotoprojekt gick ut på att hon behövde en bild på en läskig skugga till en skoluppgift. Vem ska så modell för skuggan? Jag. Alltså får jag sätta upp håret i en frisyr som enklast kan beskrivas som Lilla My möter en samuraj, tillverka klor av papper och tejp, ta på mig fuskskägg och karva ut huggtänder ur ett äpple. När förberedelserna är klara är det bara att ta sin djävulsgaffel och försöka att inte tappa ut äppeltänderna. Resultatet blev en skuggbild och en hysteriskt rolig bild på mig som skuggmodell. Det var helt klart den roligaste kvällen den veckan.
Just nu läser jag...
1. Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren - för att jag hört så mycket gott om deras nyutkomna bok Cirkeln.
2. Stephen Davis - för att hans bok om Guns N' Roses är underhållande, fascinerande och får mig att vilja lyssna på musik 25 timmar om dygnet, minst.
3. Lauren Kate - för att hennes bok Fallen inte går att lägga ifrån sig, kanske för att jag är svag för böcker om omöjlig kärlek.
4. En liten turistguide om Rom som jag fick av Linda häromdagen - för att Rom är min favoritstad och för att en liten del av mig alltid längtar dit.
5. Lian Hearn - för att jag antagligen aldrig kommer att läsa om några andra böcker lika många gånger.
2. Stephen Davis - för att hans bok om Guns N' Roses är underhållande, fascinerande och får mig att vilja lyssna på musik 25 timmar om dygnet, minst.
3. Lauren Kate - för att hennes bok Fallen inte går att lägga ifrån sig, kanske för att jag är svag för böcker om omöjlig kärlek.
4. En liten turistguide om Rom som jag fick av Linda häromdagen - för att Rom är min favoritstad och för att en liten del av mig alltid längtar dit.
5. Lian Hearn - för att jag antagligen aldrig kommer att läsa om några andra böcker lika många gånger.
När telefonen ringer från insidan av en banankartong...
...då vet man att man är hemma hos mig.
Nu har vi nämligen flyttat in i vårt nya hus, som behöver en totalrenovering, minst sagt. Eftersom i princip allt utom fasaden måste göras så har vi delat upp det i etapper. Men mycket måste göras med en gång. Just nu lägger vi om taket, sätter in bergvärme, gipsar innerväggar och tak, tapetserar, målar, byter all el, byter vattenledningar, sätter igen dörrar, lagar golv, slipar golv, försöker få igång tvättmaskinen och letar mer och mer desperat efter en ny diskmaskin.
Detta betyder att vi bara har el i källaren. Alltså får vi all el via två förläggningssladdar i källaren. Dessa leder till var sitt grenuttag. I köket sitter detta grenuttag på en pall, den så kallade "Elpallen" (min uppfinning). I Elpallens ena uttag sitter kylskåpet och vill man rosta bröd, koka tevatten eller starta mikron så lyfter man helt enkelt med sig Elpallen dit och kopplar i sladden. Följaktiligen ser köket för det mesta ut som ett spindelnät, eftersom vi oftast behöver utnyttja alla fyra uttagen samtidigt och då ställer Elpallen mitt på golvet.
Resten av huset är ungefär lika lättnavigerat eftersom det finns hål på vissa ställen i golvet, sladdar slingrar sig längs golvet, brädor och målarburkar trängs med soppåsar och torn av banankartonger. Överallt balanserar möbler i rangliga pyramider och i dessa kan man hitta både krukväxter, en tvättställning, väckarklockan, sopskyfflar, hundmat, vaser och diverse andra mer eller mindre oväntade saker.
Eftersom elen är begränsad har vi bara tre lampor. En i köket, en som vi flyttar runt mellan sovrummet och hallen och en som står i badrummet. Lampsladder blockerar dörren så att man kan välja mellan att gå på toa med öppen dörr rakt ut mot hallen eller i beckmörker (på kvällarna och tidiga morgnar). Dusch fick vi äntligen igår, samtidigt som varmvattnet kom. Tidigare åkte vi och duschade hos like olika vänner. Jag tog bussen till Rosie ovanligt ofta, för att låna duschen.
Hål i väggar och tak, elsladdar som sticker ut överallt, slipdamm, byggnastställningar, lyftkranar, hinderbana för att komma till köket, spikar som krokar och en midjehög gallergrind in till rummet där jag sover är numera vanliga inslag i min vardag. Kort sagt: just nu är det kaos i vårt nya hem.
Men vi har i alla fall väldigt kul!
Nu har vi nämligen flyttat in i vårt nya hus, som behöver en totalrenovering, minst sagt. Eftersom i princip allt utom fasaden måste göras så har vi delat upp det i etapper. Men mycket måste göras med en gång. Just nu lägger vi om taket, sätter in bergvärme, gipsar innerväggar och tak, tapetserar, målar, byter all el, byter vattenledningar, sätter igen dörrar, lagar golv, slipar golv, försöker få igång tvättmaskinen och letar mer och mer desperat efter en ny diskmaskin.
Detta betyder att vi bara har el i källaren. Alltså får vi all el via två förläggningssladdar i källaren. Dessa leder till var sitt grenuttag. I köket sitter detta grenuttag på en pall, den så kallade "Elpallen" (min uppfinning). I Elpallens ena uttag sitter kylskåpet och vill man rosta bröd, koka tevatten eller starta mikron så lyfter man helt enkelt med sig Elpallen dit och kopplar i sladden. Följaktiligen ser köket för det mesta ut som ett spindelnät, eftersom vi oftast behöver utnyttja alla fyra uttagen samtidigt och då ställer Elpallen mitt på golvet.
Resten av huset är ungefär lika lättnavigerat eftersom det finns hål på vissa ställen i golvet, sladdar slingrar sig längs golvet, brädor och målarburkar trängs med soppåsar och torn av banankartonger. Överallt balanserar möbler i rangliga pyramider och i dessa kan man hitta både krukväxter, en tvättställning, väckarklockan, sopskyfflar, hundmat, vaser och diverse andra mer eller mindre oväntade saker.
Eftersom elen är begränsad har vi bara tre lampor. En i köket, en som vi flyttar runt mellan sovrummet och hallen och en som står i badrummet. Lampsladder blockerar dörren så att man kan välja mellan att gå på toa med öppen dörr rakt ut mot hallen eller i beckmörker (på kvällarna och tidiga morgnar). Dusch fick vi äntligen igår, samtidigt som varmvattnet kom. Tidigare åkte vi och duschade hos like olika vänner. Jag tog bussen till Rosie ovanligt ofta, för att låna duschen.
Hål i väggar och tak, elsladdar som sticker ut överallt, slipdamm, byggnastställningar, lyftkranar, hinderbana för att komma till köket, spikar som krokar och en midjehög gallergrind in till rummet där jag sover är numera vanliga inslag i min vardag. Kort sagt: just nu är det kaos i vårt nya hem.
Men vi har i alla fall väldigt kul!
Just nu
Just nu lever jag efter:
Det är jobbigare att förklarar varför du inte gjort något än att faktiskt göra det.
Favoritlåt just nu: Follow Me med Sparzanza
Favoritcitat just nu: Staden är så engelsk att invånarna får te i ögonen när de gråter.
Okänd, om staden Victoria i Kanada.
Roligaste kommentaren idag: Du gjorde ju nästan så att jag fick bröd i lungorna!
Det är jobbigare att förklarar varför du inte gjort något än att faktiskt göra det.
Favoritlåt just nu: Follow Me med Sparzanza
Favoritcitat just nu: Staden är så engelsk att invånarna får te i ögonen när de gråter.
Okänd, om staden Victoria i Kanada.
Roligaste kommentaren idag: Du gjorde ju nästan så att jag fick bröd i lungorna!
Chester Rose
http://www.youtube.com/watch?v=earJc1XVoV0&feature=related
Chester Bennington från Linkin Park sjunger Sweet Child o' Mine utklädd som Axl Rose från Guns N' Roses som en helt spontan, kul grej på en Linkin Park konsert. Hysteriskt kul om du frågar mig, som gillar båda banden.
Men man måste ta det för vad det är.
Chester Bennington från Linkin Park sjunger Sweet Child o' Mine utklädd som Axl Rose från Guns N' Roses som en helt spontan, kul grej på en Linkin Park konsert. Hysteriskt kul om du frågar mig, som gillar båda banden.
Men man måste ta det för vad det är.
Mannen som bevisade att tjat lönar sig
Efter Visingsö gjorde vi en stor omväg i form av en cirkel genom den småländska kommunen Aneby. Anledningen var en sevärdhet som jag hittat i boken "Sveriges 100 märkligaste sevärdheter". En svensk pyramid! Mitt ute i skogen ligger den, 7 meter hög och helt inklädd i koppar. Inuti är det inrett som ett litet gotiskt kapell med takmålningar och ett altare. Där vilar, balsamerad som en egyptisk faraon, den småländske baronen Malte Liewen Stierngranat, mannen som alltid fick sin vilja igenom.
Att läsa om hans liv roade mig oerhört så här kommer en (lång) sammanfattning:
Malte ville bli rik, men han tänkte inte jobba för det. Han rymde från sina föräldrahem till USA och började uppvakta dottern till en senator. Hennes föräldrar var helt emot att de kulle gifta sig och hon var inte heller övertygad så ennes föräldrar skickade henne till Frankrike. Malte fick hör detta och övertalade kaptenen på båten om att få åka med. När kvinnan gick iland stod Malte där vid kajen med en blombukett. Detta övertygade henne och de gifte sig.
Att läsa om hans liv roade mig oerhört så här kommer en (lång) sammanfattning:
Malte ville bli rik, men han tänkte inte jobba för det. Han rymde från sina föräldrahem till USA och började uppvakta dottern till en senator. Hennes föräldrar var helt emot att de kulle gifta sig och hon var inte heller övertygad så ennes föräldrar skickade henne till Frankrike. Malte fick hör detta och övertalade kaptenen på båten om att få åka med. När kvinnan gick iland stod Malte där vid kajen med en blombukett. Detta övertygade henne och de gifte sig.
Tillbaka i USA levde de på pengar från hennes föräldrar och Malte blev även inbjuden till Vita huset och blev kompis med Theodore Roosevelt, som sedan gav Malte sin silverkäpp med inskriptionen "Teddy". Så småningom övertalade Malte sin fru om att de skulle flytta till Sverige, vilket de gjorde.
Malte ville bo flott, så med pengar från hustruns föräldrar köpte han mark i Småland, nära Aneby. Där lät han bygga ett slott som han kallade Stjärneborgs slott. Inte långt därifrån går tåget förbi och det gjorde det redan då. Detta tyckte Malte var ytterst smidigt eftersom han då kunde ta tåget vart han än skulle. Men istället för att ta sig till närmsta station och hoppa på där så ställde han sig helt sonika vid spåret där det passerade hans ägor, viftade med silverkäppen, och tvingade tåget att stanna. När han skulle hem drog han helt enkelt i nödbromsen när tåget passerade Stjärneborg.
Lokförarna blev snart mycket trötta på hela grejen och Malte blev till och med arresterad vid ett tillfälle. Men med sitt enträgna tjatande fick han till slut sin vilja igenom och därmed tillstånd att bygga en tågstation åt sig själv. Där passerade tåget sedan åtta gånger om dagen, men stationen stängdes samma år som Malte dog, 1960. Undrar varför...?
Ett annat av Maltes projekt var att bygga ovan nämnda pyramid. Inspirationen kom från en resa han och hans fru gjort till Egypten. Efter lite strul med prästen, som vägrade välsigna bygget av ett sådant "hednatempel" fick han som han ville. En en de två gånger då Malte inte fick som han ville var när han ville dra in en telefonlinje i pyramiden. Ifall det blev något strul på Uppståndelsedagen skulle han i så fall kunna runga och tala om detta. Men det här gången fick han inte om han ville. (Andra gången Malte fick ge sig var i en dispyt om vilket håll en staty skulle vändas mot. Den andra ägde marken och därför var Malte tvungen att ge sig.)
Efter att ha varit otrogen blev Malte utslängd. Han reste då till Skåne. Pank som han var behövde han någon ny att snylta på så han uppvaktade en kvinna och gifte om sig. De byggde ett hus (med hennes pengar) och då Malte inte ville ha en massa grannar tjatade han till sig en hembygspark för att förhindra detta.
Andra roliga fakta om Malte är att han tjatade sig till att få vara först in på OS arenan 1912, givetvis med silverkäppen i högsta hugg. Han släpade dessutom alltid med sig sin gravkista vart han än åkte, eftersom han ju aldrig kunde vara säker på när han skulle dö. Kistan var i österrikisk bok och måste ha varit väldigt tung, insidan var nämligen klädd i koppar. Dessutom hade kistan inga handtag. Givetvis bar inte Malte kistan själv, det fick han någon annan att göra. Medan han bodde på slottet bjöd han alltid sina gäster att provligga kistan när de kom på besök.
Vilken kille!
Visingsö
Efter Skojsröjet bestämde vi att det var värt omvägen att spendera en natt på Visingsö utanför Gränna. Vi stannade till vid Brahehus som ligger längs E4:an. Per Brahe d. y beställde byggnadsverket som änkrebostad åt sin hustru, men hon dog långt före honom och Brahehus användes för att härbergera betydande gäster.
Brahehus ligger precis vid vägen och från ruinen har man en underbar utsikt över Vättern. Även som ruin gör Brahehus ett mäktigt intryck och jag kan inte annat än tycka synd om de stackare som var tvungna att släpa stenarna upp för stupet på den sida som vätter mot Vättern. Att de ens valde att föra stenarna den vägen berodde tydligen på att alla andra alternativ var långa omvägar.
Väl ute på Visingsö hann det bli kväll innan vi gått de fyra kilometrarna till vandrarhemmet för att lämna väskorna, fyra kilometer tillbaka till hamnen och det enda öppna matstället och äntligen fått mat. När det blev dags för Visingsborg hade det blivit mörkt. Så jag och Rosie sprang runt där med varsin mobil som ficklampa, lika glada som barn på julafton.
Det är en sådan häftig känsla befinna sig på en så historisk plats. Allt gammalt, allt som hänt där, under flera hundra år, (för att inte tala om tusen år, på en del andra platser på ön) känns så närvarande. Det är så man ryser och jag får en sådan där känsla av att jag måste röra stenarna för att kunna tänka: "Här vidrörde någon annan, precis här, för så längesedan, och placerade just den här stenen just här. Undrar vem det var och hur det såg ut här då?"
Jag känner alltid att jag måste få veta allt om vilka som levde här och hur deras liv såg ut. Hur mycket jag än läser så får jag aldrig nog av historia, ju äldre desto bättre. Jag älskar att åka och titta på gala slott, borgar, kyrkor och ruiner. Visingsborg en sen kväll är verkligen stämningsfullt och har nu fått en plats på listan över mina favoriter bland Sveriges historiska sevärdheter.
Bloglovin
Rejmyre
För ett tag sedan hittade Rosie en rockfestival i Rejmyre, av alla ställen. Rejmyre är en liten håla norr om Norrköping. Där finns ett glasbruk men det är nog allt. Festivalen heter Skojsröjet, vilket låter lagom oskyldigt. Hur som helst så ville Rosie väldigt gärna dit. Efter lite tjat gick jag med på att följa med. Första gången jag nämnde detta för mina föräldrar (som inte är några stora fans av rockfestivaler direkt...) var på morfars 70årsmiddag vilket fick mamma att sätta i halsen och pappa att utbrista:
- Rejmyre, men där har jag ju jobbat!
Hur stora är oddsen för det egentligen? Efter en liten diskussion där jag lovade att försöka att inte bli kidnappad eller dylikt och påhejad av mina mostrar som tyckte att det här var en jättebra idé så fick jag mamma lugn och hon frågade när jag skulle åka och med vem. Någon vecka senare åkte vi, med kartan i högsta hugg, mot Rejmyre.
Hur vi hade det? Låt mig göra en lista:
Boendet kallades festivalcamping vilket tydligen betyder åker med 5 tillhörande bajamajor.
Maten bestod av pizza, oavsett vilken tid på dygnet det råkade vara.
Temperaturen var trevlig under dagen och iskall på nätterna.
Största skada var mitt blåmärke-med-jack som jag fick av en tältpinnekatapult.
Bästa outfit var mannen som enbart hade ett par neonlila, genomskinliga, leopardmönstrade, håliga strumpbyxor, ett maglinne och en skum fjäderhatt.
Bäst bland banden var D-A-D och Hardcore Superstar. Rosie gillade verkligen W.A.S.P. och jag förstår henne men jag tyckte att de hade lite för många solon och störde mig lite på Blackie Lawless "Titta, jag är Gud"-pose även om jag måste erkänna att han har en fantastisk utstrålning.
Detta visade sig vara ett av de sällsynta tillfällen då Rosie haft en lyckad "plan".
- Rejmyre, men där har jag ju jobbat!
Hur stora är oddsen för det egentligen? Efter en liten diskussion där jag lovade att försöka att inte bli kidnappad eller dylikt och påhejad av mina mostrar som tyckte att det här var en jättebra idé så fick jag mamma lugn och hon frågade när jag skulle åka och med vem. Någon vecka senare åkte vi, med kartan i högsta hugg, mot Rejmyre.
Hur vi hade det? Låt mig göra en lista:
Boendet kallades festivalcamping vilket tydligen betyder åker med 5 tillhörande bajamajor.
Maten bestod av pizza, oavsett vilken tid på dygnet det råkade vara.
Temperaturen var trevlig under dagen och iskall på nätterna.
Största skada var mitt blåmärke-med-jack som jag fick av en tältpinnekatapult.
Bästa outfit var mannen som enbart hade ett par neonlila, genomskinliga, leopardmönstrade, håliga strumpbyxor, ett maglinne och en skum fjäderhatt.
Bäst bland banden var D-A-D och Hardcore Superstar. Rosie gillade verkligen W.A.S.P. och jag förstår henne men jag tyckte att de hade lite för många solon och störde mig lite på Blackie Lawless "Titta, jag är Gud"-pose även om jag måste erkänna att han har en fantastisk utstrålning.
Detta visade sig vara ett av de sällsynta tillfällen då Rosie haft en lyckad "plan".
Kräftfiskefiasko
Nu när det är dags för de årliga kräftskivorna har jag svårt för att inte tänka på vad jag gjorde ungefär vid den här tiden förra året. Jag, Rosie och hennes föräldrar Jerry och Linda skulle nämligen ut fiska kräftor. Det hela var Jerrys idé eftersom han visste en liten sjö mitt ute i ingenstans där han brukade tjuvfiska med sina kompisar när han var tonåring. Sedan dess hade han inte varit ens i närheten av sjön, men nu skulle vi dit.
Med "My Michelle" med Guns N' Roses på högsta volym och bilen full av hinkar och andra attiraljer åkte vi iväg. Men motorvägen blev en landsväg som blev en grusväg som blev två hjulspår som blev en stig i skogen som så småningom tog slut på en liten äng. Efter att ha skumpat fram och lyssnat på Jerrys "det här var en riktig väg förut", "jag minns inte att det var så här igenväxt" och vår egna allsång kom vi rejält omskakade ut på den lilla ängen. Jerry försäkrade att han hittade till sjön till fots härifrån så vi packade ur bilen och lämnade den åt sitt öde.
- Det är inte långt kvar till sjön, sa Jerry.
Efter en timme hade vi fortfarande inte sett skymten av sjön och Linda hade börjat leta efter svamp istället för vatten och kräftor. Men så öppnade sig skogen och vi såg... en stuga.
- Nu vet jag var vi är, vi har gått en liten omväg men nu är det inte långt kvar, sa Jerry. Så vi fortsatte gå.
Efter ungefär en halvtimme började det skymma och vi började bli riktigt hungriga. Jag började se mig om efter bär eller harsyra istället för att titta efter svamp. Sent omsider kom vi fram till sjön. Alla jublade, förutom Jerry.
- Hörrni, vi är på fel sida. Ser ni där borta, mittemot oss? Det är dit vi ska! Till saken hör att detta var en väldigt långsmal sjö och att det var flera kilometer risig granskog mellan oss och den plats han pekade på. Molnen var oroande mörka och det hade börjat skymma på allvar. Dessutom hade vi gått världens omväg och var hungriga. Men Rosie såg positivt på situationen, som alltid. Så vi började gå igen, fortfarande glada och optimistiska.
- Nu ska ni se att vi snart är framme, sa Jerry.
Resten av vandringen innefattade att vada genom ett träskliknande område, klättra igenom ett område med stormfällda trädstammar och att krypa genom granris i beckmörker. Men vi kom faktiskt fram till slut och Linda hittade till och med svamp på vägen. Hur hon lyckades se den i mörkret har jag ingen aning om. Sista halvtimmen hade det regnat till och från men nu tog det fart på allvar. Vid det här laget var vi blöta, smutsiga och väldigt hungriga. Jerry gick för att se om det fanns några kräftor och Linda tog fram engångsgrillen och kyckligen som hon tagit med sig i fall det skulle sluta så här.
Jerry meddelade att det inte fanns några kräftor, så den delen av utflykten hade varit förgäves. Linda lyckades få fyr trots regnet men det slocknade lika snabbt och det enda som hände var att kycklingen blev blöt. Efter några olika men misslyckade försök att värma maten kom jag på att om vi skulle kunna bygga en klotgrill om vi hade en hink, så att kycklingen och grillen var skyddade från regnet. Sagt och gjort så letade Linda fram en hink och sedan grillade jag kycklingen genom att hålla en hink över grillen med ena handen och grilla med den andra. Bröden regnade bort men vi fick i alla fall varm kyckling.
Efter maten bestämde vi oss för att gå till bilen och åka hem. Vi var rörande eniga om att vi inte ville tälta i skogen som vi tänkt från början. Några hundra meter från där vi grillat hittade vi en bred, fin stig som ledde oss rakt till bilen. Promenaden tog en kvart. Jämfört med den tretimmars strapats som krävdes för att komma fram var detta skrattretade. Så körde vi hem med en fångst bestående av cirka tio svampar, med värmen på max och återigen med allsång till Guns N' Roses.
