Chester Rose
Chester Bennington från Linkin Park sjunger Sweet Child o' Mine utklädd som Axl Rose från Guns N' Roses som en helt spontan, kul grej på en Linkin Park konsert. Hysteriskt kul om du frågar mig, som gillar båda banden.
Men man måste ta det för vad det är.
Mannen som bevisade att tjat lönar sig
Att läsa om hans liv roade mig oerhört så här kommer en (lång) sammanfattning:
Malte ville bli rik, men han tänkte inte jobba för det. Han rymde från sina föräldrahem till USA och började uppvakta dottern till en senator. Hennes föräldrar var helt emot att de kulle gifta sig och hon var inte heller övertygad så ennes föräldrar skickade henne till Frankrike. Malte fick hör detta och övertalade kaptenen på båten om att få åka med. När kvinnan gick iland stod Malte där vid kajen med en blombukett. Detta övertygade henne och de gifte sig.
Visingsö
Bloglovin
Rejmyre
- Rejmyre, men där har jag ju jobbat!
Hur stora är oddsen för det egentligen? Efter en liten diskussion där jag lovade att försöka att inte bli kidnappad eller dylikt och påhejad av mina mostrar som tyckte att det här var en jättebra idé så fick jag mamma lugn och hon frågade när jag skulle åka och med vem. Någon vecka senare åkte vi, med kartan i högsta hugg, mot Rejmyre.
Hur vi hade det? Låt mig göra en lista:
Boendet kallades festivalcamping vilket tydligen betyder åker med 5 tillhörande bajamajor.
Maten bestod av pizza, oavsett vilken tid på dygnet det råkade vara.
Temperaturen var trevlig under dagen och iskall på nätterna.
Största skada var mitt blåmärke-med-jack som jag fick av en tältpinnekatapult.
Bästa outfit var mannen som enbart hade ett par neonlila, genomskinliga, leopardmönstrade, håliga strumpbyxor, ett maglinne och en skum fjäderhatt.
Bäst bland banden var D-A-D och Hardcore Superstar. Rosie gillade verkligen W.A.S.P. och jag förstår henne men jag tyckte att de hade lite för många solon och störde mig lite på Blackie Lawless "Titta, jag är Gud"-pose även om jag måste erkänna att han har en fantastisk utstrålning.
Detta visade sig vara ett av de sällsynta tillfällen då Rosie haft en lyckad "plan".
Kräftfiskefiasko
Nu när det är dags för de årliga kräftskivorna har jag svårt för att inte tänka på vad jag gjorde ungefär vid den här tiden förra året. Jag, Rosie och hennes föräldrar Jerry och Linda skulle nämligen ut fiska kräftor. Det hela var Jerrys idé eftersom han visste en liten sjö mitt ute i ingenstans där han brukade tjuvfiska med sina kompisar när han var tonåring. Sedan dess hade han inte varit ens i närheten av sjön, men nu skulle vi dit.
Med "My Michelle" med Guns N' Roses på högsta volym och bilen full av hinkar och andra attiraljer åkte vi iväg. Men motorvägen blev en landsväg som blev en grusväg som blev två hjulspår som blev en stig i skogen som så småningom tog slut på en liten äng. Efter att ha skumpat fram och lyssnat på Jerrys "det här var en riktig väg förut", "jag minns inte att det var så här igenväxt" och vår egna allsång kom vi rejält omskakade ut på den lilla ängen. Jerry försäkrade att han hittade till sjön till fots härifrån så vi packade ur bilen och lämnade den åt sitt öde.
- Det är inte långt kvar till sjön, sa Jerry.
Efter en timme hade vi fortfarande inte sett skymten av sjön och Linda hade börjat leta efter svamp istället för vatten och kräftor. Men så öppnade sig skogen och vi såg... en stuga.
- Nu vet jag var vi är, vi har gått en liten omväg men nu är det inte långt kvar, sa Jerry. Så vi fortsatte gå.
Efter ungefär en halvtimme började det skymma och vi började bli riktigt hungriga. Jag började se mig om efter bär eller harsyra istället för att titta efter svamp. Sent omsider kom vi fram till sjön. Alla jublade, förutom Jerry.
- Hörrni, vi är på fel sida. Ser ni där borta, mittemot oss? Det är dit vi ska! Till saken hör att detta var en väldigt långsmal sjö och att det var flera kilometer risig granskog mellan oss och den plats han pekade på. Molnen var oroande mörka och det hade börjat skymma på allvar. Dessutom hade vi gått världens omväg och var hungriga. Men Rosie såg positivt på situationen, som alltid. Så vi började gå igen, fortfarande glada och optimistiska.
- Nu ska ni se att vi snart är framme, sa Jerry.
Resten av vandringen innefattade att vada genom ett träskliknande område, klättra igenom ett område med stormfällda trädstammar och att krypa genom granris i beckmörker. Men vi kom faktiskt fram till slut och Linda hittade till och med svamp på vägen. Hur hon lyckades se den i mörkret har jag ingen aning om. Sista halvtimmen hade det regnat till och från men nu tog det fart på allvar. Vid det här laget var vi blöta, smutsiga och väldigt hungriga. Jerry gick för att se om det fanns några kräftor och Linda tog fram engångsgrillen och kyckligen som hon tagit med sig i fall det skulle sluta så här.
Jerry meddelade att det inte fanns några kräftor, så den delen av utflykten hade varit förgäves. Linda lyckades få fyr trots regnet men det slocknade lika snabbt och det enda som hände var att kycklingen blev blöt. Efter några olika men misslyckade försök att värma maten kom jag på att om vi skulle kunna bygga en klotgrill om vi hade en hink, så att kycklingen och grillen var skyddade från regnet. Sagt och gjort så letade Linda fram en hink och sedan grillade jag kycklingen genom att hålla en hink över grillen med ena handen och grilla med den andra. Bröden regnade bort men vi fick i alla fall varm kyckling.
Efter maten bestämde vi oss för att gå till bilen och åka hem. Vi var rörande eniga om att vi inte ville tälta i skogen som vi tänkt från början. Några hundra meter från där vi grillat hittade vi en bred, fin stig som ledde oss rakt till bilen. Promenaden tog en kvart. Jämfört med den tretimmars strapats som krävdes för att komma fram var detta skrattretade. Så körde vi hem med en fångst bestående av cirka tio svampar, med värmen på max och återigen med allsång till Guns N' Roses.
Järn
Idag gjorde mamma pyttipanna på fyra sorters kött och till det fick jag juice, eftersom man tydligen tar upp järn bättre om man får i sig massa C-vitamin. Till frukost kommer jag inte undan med mindre än 10 skivor skinka eller liknande på mackan och om jag vill ha något grönt är det persilja, spenat, broccoli elelr något annat med mycket järn i som gäller.
I går var jag hos Rosie och när hennes släkt fick höra om min järnbrist lagade Rosies mamma "järngryta". Maträtten innehåller allt man kan tänka sig som är rikt på järn, massa kött, broccoli, spenat... och det var faktiskt himmelskt god. Rosies mormor gav mig en hel flaska hemgjort saft eftersom jordgubbar innehåller järn och eftersom bär innehåller C-vitamin.
Oscar försöker också hjälpa till. Han hittade en pepp-låt till mig på YouTube. Refrängen går ungefär så här: "Kött, kött, kött! Det är kött jag vill ha! Kött, kött, kött! Jag äter kött varje dag! Kött, kött, kött! Det är kött det ska va'! Åh vad kött är bra!" Melodin är givetvis överdrivet poppig, videon helskum och verserna helt sjuka.
Tack allihop! jag vågar inte ens tänka på vad ni skulle hitta på om jag blev allvarligt sjuk någon gång...
Topp 3 - Udda smeknamn
2. Yxmannens dotter
3. Bambi
Ja, jag har faktiskt blivit kallad ovanstående. Oftare än jag önskat, dessutom.
Tack och lov så ligger alla tre i det förflutna nu.
Kanotäventyr
Just nu
Just nu lever jag efter:
Det är ingen lätt konst att sova. För att bemästra den måste man vara vaken hela dagen.
Friedrich Nietzsche
Favoritlåt just nu: Without you med Hinder
Favoritcitat just nu: En kompromiss är konsten att dela en kaka så att alla tror att de har fått den största biten.
Winston Churchill
Roligaste kommentaren idag:
- Om jag hoppar i vattnet här bland stenarna, vad får jag då?
- Ont!
Vattenpöl
För några dagar sedan tränade mamma, Sara och Filip terränglöpning. Det hade regnat och var glashalt på bergshällarna. På en som var särskilt hal lyckades mamma snubbla. Hon rullade runt och landade mitt i en lerig vattenpöl. Förutom ett imponerande antal skrapsår och andra mindre allvarliga skador så hade hon glömt stänga fickan där hon hade mobilen. Den flög således iväg, slog i en sten och landade i vattenpölen bredvid mammas, med några snygga jack i sidan.
Innan mamma hann resa sig började mobilen givetvis ringa. Sara svarade och när pappa undrade om han fick prata med mamma sa hon:
- Nej, hon kan inte prata med dig just nu, hon ligger i en vattenpöl.
Detta tog pappa förvånandsvärt bra, som om det var något mamma brukar göra varje gång hon tränar.
Mamma tyckte att hela situationen var hysteriskt rolig så hon bröt ihop och började skratta. Antagligen berodde det lika mycket på chocken. Oavsett anöedning så ledde det till Filips klockrena kommentar:
- Mamma! Gråter du? Tätt följt av en mycket förvirrad min då mamma svarade:
- Nejdå, jag skrattar!