Att skämma ut sig i slow-motion

Idag när jag cyklade till skolan blåste det halv orkan (ingen överdrift här inte, lalala). När jag väl fått kläm på att parera de illasinnade vindbyarna kom jag runt ett hörn och cyklade rakt in i en vägg av motvind. Nu fanns det inga hus som skyddade mellan mig och de väldigt upprörda vindar som kom inblåsande från havet. Genomförkyld och orkeslös som jag är fick jag erkänna mig besegrad, hoppa av och börja leda cyklen.
   Det pinsamma var att det faktiskt inte gick fortare. Jag kom knappt framåt. Så där gick jag, nästan marscherande och dubbelvikt för vinden med håret rakt ut bakom mig, utanför ett kafés stora fönster. Där inne satt några hurtiga morgonfikare och fick väl dagens underhållning när de följde min fajt mot vinden. Det kändes väldigt bra att oändligt långsamt ta sig förbi det ena kaféfönstret efter det andra och veta att min publik förljde varje steg med blicken.
   Den som påstår att hösten inte är här än har väldigt fel. Det där var höstvindar, starka, envisa och illasinnade höstvindar. (Ja, jag vet egentligen att höstvindar inte är levande varelser och därför inte kan vara illasinnade...)

Vad gör jag inte för din skull, Rosie?

I ett försök att vara en bra kompis har jag föresatt mig att ställa upp när någon behöver mig. Vänner som Rosie har en förmåga att ta sådana föresatser till helt nya nivåer. De senaste veckorna har jag därför bland annat utstått följande:

Genom att hjälpa Rosie måla där hon inte nådde medan hon höll på att målade om Mias stuga hamnade jag på en sten i en buske vid stugknuten där jag sedan målade upptryckt mot en asp. Detta var efter att ha sprungit runt och tagit bort spindelväv från alla springor i stugan med en golfklubba (det var det enda jag hade som var tillräckligt långt för att nå upp till taklisterna). Rosie tyckte säkert att det hela var jättekul då hon inte behövde hjälpa till på grund av sin rädsla för spindlar.
   När målandet var klart hade jag vit färg på händerna (och många andra ställen). In och tvätta av sig, lätt som en plätt. Nej, inte riktigt. Färgen vägrade släppa mina händer vilket slutade med att jag stod och diskade mina händer med diskborste. Det funkar faktiskt! Förutsatt att man skrapat av det värsta med kniv och sedan gnuggat med tvättsvamp i skållhett vatten först.

Häromdagen fick Rosie för sig att hon ville fota stjärnorna och nattsvarta åkrar och annat som inte går att fota dagtid eftersom det inte är lika stämningsfullt. Mitt i natten befinner jag mig därför ute på en åker, rejält påpälsad och med titeln fotoassistent. Det kändes inte alls som att vara med i en riktigt dålig spionfilm att smyga omkring med ficklampor och annan utrustning mitt i natten i ett öde landskap, ifall någon undrade.
   Efter en halvtimmes stjärnfotande med lååång slutartid vill Rosie fota själva åkern. Men hon vill ha med dimma, för det är ju så stämningsfullt. Finns det någon dimma? Nej. Alltså blir det assistentens jobb att tillverka konstgjord dimma. Det innebär att jag ska stå så att jag inte syns på bilden och flåsa för allt jag är värd under hela den långa slutartiden. Tack vare kylan bildas då rök, eller som Rosie kallar det: stämningsfull dimma.
  Efter att ha flåsat fram konstgjord dimma under vad som kändes som en mindre evighet fick Rosie en ny idé. För min del innebar den att jag skulle gömma mig bakom några potatisplantor längre in på åkern och sedan lysa mot kameran med en ficklampa. Jag orkade inte sätta mig in i varför.

Ett annat av Rosies fotoprojekt gick ut på att hon behövde en bild på en läskig skugga till en skoluppgift. Vem ska så modell för skuggan? Jag. Alltså får jag sätta upp håret i en frisyr som enklast kan beskrivas som Lilla My möter en samuraj, tillverka klor av papper och tejp, ta på mig fuskskägg och karva ut huggtänder ur ett äpple. När förberedelserna är klara är det bara att ta sin djävulsgaffel och försöka att inte tappa ut äppeltänderna. Resultatet blev en skuggbild och en hysteriskt rolig bild på mig som skuggmodell. Det var helt klart den roligaste kvällen den veckan.

När telefonen ringer från insidan av en banankartong...

...då vet man att man är hemma hos mig.
Nu har vi nämligen flyttat in i vårt nya hus, som behöver en totalrenovering, minst sagt. Eftersom i princip allt utom fasaden måste göras så har vi delat upp det i etapper. Men mycket måste göras med en gång. Just nu lägger vi om taket, sätter in bergvärme, gipsar innerväggar och tak, tapetserar, målar, byter all el, byter vattenledningar, sätter igen dörrar, lagar golv, slipar golv, försöker få igång tvättmaskinen och letar mer och mer desperat efter en ny diskmaskin.
   Detta betyder att vi bara har el i källaren. Alltså får vi all el via två förläggningssladdar i källaren. Dessa leder till var sitt grenuttag. I köket sitter detta grenuttag på en pall, den så kallade "Elpallen" (min uppfinning). I Elpallens ena uttag sitter kylskåpet och vill man rosta bröd, koka tevatten eller starta mikron så lyfter man helt enkelt med sig Elpallen dit och kopplar i sladden. Följaktiligen ser köket för det mesta ut som ett spindelnät, eftersom vi oftast behöver utnyttja alla fyra uttagen samtidigt och då ställer Elpallen mitt på golvet.
   Resten av huset är ungefär lika lättnavigerat eftersom det finns hål på vissa ställen i golvet, sladdar slingrar sig längs golvet, brädor och målarburkar trängs med soppåsar och torn av banankartonger. Överallt balanserar möbler i rangliga pyramider och i dessa kan man hitta både krukväxter, en tvättställning, väckarklockan, sopskyfflar, hundmat, vaser och diverse andra mer eller mindre oväntade saker.
   Eftersom elen är begränsad har vi bara tre lampor. En i köket, en som vi flyttar runt mellan sovrummet och hallen och en som står i badrummet. Lampsladder blockerar dörren så att man kan välja mellan att gå på toa med öppen dörr rakt ut mot hallen eller i beckmörker (på kvällarna och tidiga morgnar). Dusch fick vi äntligen igår, samtidigt som varmvattnet kom. Tidigare åkte vi och duschade hos like olika vänner. Jag tog bussen till Rosie ovanligt ofta, för att låna duschen.
   Hål i väggar och tak, elsladdar som sticker ut överallt, slipdamm, byggnastställningar, lyftkranar, hinderbana för att komma till köket, spikar som krokar och en midjehög gallergrind in till rummet där jag sover är numera vanliga inslag i min vardag. Kort sagt: just nu är det kaos i vårt nya hem.
Men vi har i alla fall väldigt kul!

Just nu

Just nu lever jag efter:
Det är jobbigare att förklarar varför du inte gjort något än att faktiskt göra det.
Favoritlåt just nu: Follow Me med Sparzanza
Favoritcitat just nu: Staden är så engelsk att invånarna får te i ögonen när de gråter.
Okänd, om staden Victoria i Kanada.
Roligaste kommentaren idag: Du gjorde ju nästan så att jag fick bröd i lungorna!

Chester Rose

http://www.youtube.com/watch?v=earJc1XVoV0&feature=related

Chester Bennington från Linkin Park sjunger Sweet Child o' Mine utklädd som Axl Rose från Guns N' Roses som en helt spontan, kul grej på en Linkin Park konsert. Hysteriskt kul om du frågar mig, som gillar båda banden.
Men man måste ta det för vad det är.

Mannen som bevisade att tjat lönar sig

Efter Visingsö gjorde vi en stor omväg i form av en cirkel genom den småländska kommunen Aneby. Anledningen var en sevärdhet som jag hittat i boken "Sveriges 100 märkligaste sevärdheter". En svensk pyramid! Mitt ute i skogen ligger den, 7 meter hög och helt inklädd i koppar. Inuti är det inrett som ett litet gotiskt kapell med takmålningar och ett altare. Där vilar, balsamerad som en egyptisk faraon, den småländske baronen Malte Liewen Stierngranat, mannen som alltid fick sin vilja igenom.

Att läsa om hans liv roade mig oerhört så här kommer en (lång) sammanfattning:

Malte ville bli rik, men han tänkte inte jobba för det. Han rymde från sina föräldrahem till USA och började uppvakta dottern till en senator. Hennes föräldrar var helt emot att de kulle gifta sig och hon var inte heller övertygad så ennes föräldrar skickade henne till Frankrike. Malte fick hör detta och övertalade kaptenen på båten om att få åka med. När kvinnan gick iland stod Malte där vid kajen med en blombukett. Detta övertygade henne och de gifte sig.
   Tillbaka i USA levde de på pengar från hennes föräldrar och Malte blev även inbjuden till Vita huset och blev kompis med Theodore Roosevelt, som sedan gav Malte sin silverkäpp med inskriptionen "Teddy". Så småningom övertalade Malte sin fru om att de skulle flytta till Sverige, vilket de gjorde.
   Malte ville bo flott, så med pengar från hustruns föräldrar köpte han mark i Småland, nära Aneby. Där lät han bygga ett slott som han kallade Stjärneborgs slott. Inte långt därifrån går tåget förbi och det gjorde det redan då. Detta tyckte Malte var ytterst smidigt eftersom han då kunde ta tåget vart han än skulle. Men istället för att ta sig till närmsta station och hoppa på där så ställde han sig helt sonika vid spåret där det passerade hans ägor, viftade med silverkäppen, och tvingade tåget att stanna. När han skulle hem drog han helt enkelt i nödbromsen när tåget passerade Stjärneborg.
   Lokförarna blev snart mycket trötta på hela grejen och Malte blev till och med arresterad vid ett tillfälle. Men med sitt enträgna tjatande fick han till slut sin vilja igenom och därmed tillstånd att bygga en tågstation åt sig själv. Där passerade tåget sedan åtta gånger om dagen, men stationen stängdes samma år som Malte dog, 1960. Undrar varför...?
   Ett annat av Maltes projekt var att bygga ovan nämnda pyramid. Inspirationen kom från en resa han och hans fru gjort till Egypten. Efter lite strul med prästen, som vägrade välsigna bygget av ett sådant "hednatempel" fick han som han ville. En en de två gånger då Malte inte fick som han ville var när han ville dra in en telefonlinje i pyramiden. Ifall det blev något strul på Uppståndelsedagen skulle han i så fall kunna runga och tala om detta. Men det här gången fick han inte om han ville. (Andra gången Malte fick ge sig var i en dispyt om vilket håll en staty skulle vändas mot. Den andra ägde marken och därför var Malte tvungen att ge sig.)
   Efter att ha varit otrogen blev Malte utslängd. Han reste då till Skåne. Pank som han var behövde han någon ny att snylta på så han uppvaktade en kvinna och gifte om sig. De byggde ett hus (med hennes pengar) och då Malte inte ville ha en massa grannar tjatade han till sig en hembygspark för att förhindra detta.
   Andra roliga fakta om Malte är att han tjatade sig till att få vara först in på OS arenan 1912, givetvis med silverkäppen i högsta hugg. Han släpade dessutom alltid med sig sin gravkista vart han än åkte, eftersom han ju aldrig kunde vara säker på när han skulle dö. Kistan var i österrikisk bok och måste ha varit väldigt tung, insidan var nämligen klädd i koppar. Dessutom hade kistan inga handtag. Givetvis bar inte Malte kistan själv, det fick han någon annan att göra. Medan han bodde på slottet bjöd han alltid sina gäster att provligga kistan när de kom på besök.
Vilken kille!

Visingsö

Efter Skojsröjet bestämde vi att det var värt omvägen att spendera en natt på Visingsö utanför Gränna. Vi stannade till vid Brahehus som ligger längs E4:an. Per Brahe d. y beställde byggnadsverket som änkrebostad åt sin hustru, men hon dog långt före honom och Brahehus användes för att härbergera betydande gäster.
   Brahehus ligger precis vid vägen och från ruinen har man en underbar utsikt över Vättern.  Även som ruin gör Brahehus ett mäktigt intryck och jag kan inte annat än tycka synd om de stackare som var tvungna att släpa stenarna upp för stupet på den sida som vätter mot Vättern. Att de ens valde att föra stenarna den vägen berodde tydligen på att alla andra alternativ var långa omvägar.
   Väl ute på Visingsö hann det bli kväll innan vi gått de fyra kilometrarna till vandrarhemmet för att lämna väskorna, fyra kilometer tillbaka till hamnen och det enda öppna matstället och äntligen fått mat. När det blev dags för Visingsborg hade det blivit mörkt. Så jag och Rosie sprang runt där med varsin mobil som ficklampa, lika glada som barn på julafton.
   Det är en sådan häftig känsla befinna sig på en så historisk plats. Allt gammalt, allt som hänt där, under flera hundra år, (för att inte tala om tusen år, på en del andra platser på ön) känns så närvarande. Det är så man ryser och jag får en sådan där känsla av att jag måste röra stenarna för att kunna tänka: "Här vidrörde någon annan, precis här, för så längesedan, och placerade just den här stenen just här. Undrar vem det var och hur det såg ut här då?"
   Jag känner alltid att jag måste få veta allt om vilka som levde här och hur deras liv såg ut. Hur mycket jag än läser så får jag aldrig nog av historia, ju äldre desto bättre. Jag älskar att åka och titta på gala slott, borgar, kyrkor och ruiner. Visingsborg en sen kväll är verkligen stämningsfullt och har nu fått en plats på listan över mina favoriter bland Sveriges historiska sevärdheter.

Bloglovin

Följ min blogg med Bloglovin

Rejmyre

För ett tag sedan hittade Rosie en rockfestival i Rejmyre, av alla ställen. Rejmyre är en liten håla norr om Norrköping. Där finns ett glasbruk men det är nog allt. Festivalen heter Skojsröjet, vilket låter lagom oskyldigt. Hur som helst så ville Rosie väldigt gärna dit. Efter lite tjat gick jag med på att följa med. Första gången jag nämnde detta för mina föräldrar (som inte är några stora fans av rockfestivaler direkt...) var på morfars 70årsmiddag vilket fick mamma att sätta i halsen och pappa att utbrista:
- Rejmyre, men där har jag ju jobbat!
Hur stora är oddsen för det egentligen? Efter en liten diskussion där jag lovade att försöka att inte bli kidnappad eller dylikt och påhejad av mina mostrar som tyckte att det här var en jättebra idé så fick jag mamma lugn och hon frågade när jag skulle åka och med vem. Någon vecka senare åkte vi, med kartan i högsta hugg, mot Rejmyre.
Hur vi hade det? Låt mig göra en lista:

Boendet kallades festivalcamping vilket tydligen betyder åker med 5 tillhörande bajamajor.

Maten bestod av pizza, oavsett vilken tid på dygnet det råkade vara.

Temperaturen var trevlig under dagen och iskall på nätterna.

Största skada var mitt blåmärke-med-jack som jag fick av en tältpinnekatapult.

Bästa outfit var mannen som enbart hade ett par neonlila, genomskinliga, leopardmönstrade, håliga strumpbyxor, ett maglinne och en skum fjäderhatt.

Bäst bland banden var D-A-D och Hardcore Superstar. Rosie gillade verkligen W.A.S.P. och jag förstår henne men jag tyckte att de hade lite för många solon och störde mig lite på Blackie Lawless "Titta, jag är Gud"-pose även om jag måste erkänna att han har en fantastisk utstrålning.

Detta visade sig vara ett av de sällsynta tillfällen då Rosie haft en lyckad "plan".

Kräftfiskefiasko

Nu när det är dags för de årliga kräftskivorna har jag svårt för att inte tänka på vad jag gjorde ungefär vid den här tiden förra året. Jag, Rosie och hennes föräldrar Jerry och Linda skulle nämligen ut fiska kräftor. Det hela var Jerrys idé eftersom han visste en liten sjö mitt ute i ingenstans där han brukade tjuvfiska med sina kompisar när han var tonåring. Sedan dess hade han inte varit ens i närheten av sjön, men nu skulle vi dit.
   Med "My Michelle" med Guns N' Roses på högsta volym och bilen full av hinkar och andra attiraljer åkte vi iväg. Men motorvägen blev en landsväg som blev en grusväg som blev två hjulspår som blev en stig i skogen som så småningom tog slut på en liten äng. Efter att ha skumpat fram och lyssnat på Jerrys "det här var en riktig väg förut", "jag minns inte att det var så här igenväxt" och vår egna allsång kom vi rejält omskakade ut på den lilla ängen. Jerry försäkrade att han hittade till sjön till fots härifrån så vi packade ur bilen och lämnade den åt sitt öde.   
- Det är inte långt kvar till sjön, sa Jerry.
Efter en timme hade vi fortfarande inte sett skymten av sjön och Linda hade börjat leta efter svamp istället för vatten och kräftor. Men så öppnade sig skogen och vi såg... en stuga.
- Nu vet jag var vi är, vi har gått en liten omväg men nu är det inte långt kvar, sa Jerry. Så vi fortsatte gå.
   Efter ungefär en halvtimme började det skymma och vi började bli riktigt hungriga. Jag började se mig om efter bär eller harsyra istället för att titta efter svamp. Sent omsider kom vi fram till sjön. Alla jublade, förutom Jerry.
- Hörrni, vi är på fel sida. Ser ni där borta, mittemot oss? Det är dit vi ska! Till saken hör att detta var en väldigt långsmal sjö och att det var flera kilometer risig granskog mellan oss och den plats han pekade på. Molnen var oroande mörka och det hade börjat skymma på allvar. Dessutom hade vi gått världens omväg och var hungriga. Men Rosie såg positivt på situationen, som alltid. Så vi började gå igen, fortfarande glada och optimistiska.
- Nu ska ni se att vi snart är framme, sa Jerry.
   Resten av vandringen innefattade att vada genom ett träskliknande område, klättra igenom ett område med stormfällda trädstammar och att krypa genom granris i beckmörker. Men vi kom faktiskt fram till slut och Linda hittade till och med svamp på vägen. Hur hon lyckades se den i mörkret har jag ingen aning om. Sista halvtimmen hade det regnat till och från men nu tog det fart på allvar. Vid det här laget var vi blöta, smutsiga och väldigt hungriga. Jerry gick för att se om det fanns några kräftor och Linda tog fram engångsgrillen och kyckligen som hon tagit med sig i fall det skulle sluta så här.
   Jerry meddelade att det inte fanns några kräftor, så den delen av utflykten hade varit förgäves. Linda lyckades få fyr trots regnet men det slocknade lika snabbt och det enda som hände var att kycklingen blev blöt. Efter några olika men misslyckade försök att värma maten kom jag på att om vi skulle kunna bygga en klotgrill om vi hade en hink, så att kycklingen och grillen var skyddade från regnet. Sagt och gjort så letade Linda fram en hink och sedan grillade jag kycklingen genom att hålla en hink över grillen med ena handen och grilla med den andra. Bröden regnade bort men vi fick i alla fall varm kyckling.
   Efter maten bestämde vi oss för att gå till bilen och åka hem. Vi var rörande eniga om att vi inte ville tälta i skogen som vi tänkt från början. Några hundra meter från där vi grillat hittade vi en bred, fin stig som ledde oss rakt till bilen. Promenaden tog en kvart. Jämfört med den tretimmars strapats som krävdes för att komma fram var detta skrattretade. Så körde vi hem med en fångst bestående av cirka tio svampar, med värmen på max och återigen med allsång till Guns N' Roses.


Järn

De senaste veckorna har jag varit otroligt trött, trots att jag sovit mer än någonsin. Till slut insåg jag att det nog inte bara berodde på sömn eller brist på sömn, rättare sagt. Det visade sig att jag har järnbrist. Så nu går jag på köttdiet, vilket innebär att alla mina måltider består av minst 60 procent kött. Det beror inte främst på att jag är jättemotiverad att få i mig massa järn utan mer på att alla andra är det.
   Idag gjorde mamma pyttipanna på fyra sorters kött och till det fick jag juice, eftersom man tydligen tar upp järn bättre om man får i sig massa C-vitamin. Till frukost kommer jag inte undan med mindre än 10 skivor skinka eller liknande på mackan och om jag vill ha något grönt är det persilja, spenat, broccoli elelr något annat med mycket järn i som gäller.
   I går var jag hos Rosie och när hennes släkt fick höra om min järnbrist lagade Rosies mamma "järngryta". Maträtten innehåller allt man kan tänka sig som är rikt på järn, massa kött, broccoli, spenat... och det var faktiskt himmelskt god. Rosies mormor gav mig en hel flaska hemgjort saft eftersom jordgubbar innehåller järn och eftersom bär innehåller C-vitamin.
   Oscar försöker också hjälpa till. Han hittade en pepp-låt till mig på YouTube. Refrängen går ungefär så här: "Kött, kött, kött! Det är kött jag vill ha! Kött, kött, kött! Jag äter kött varje dag! Kött, kött, kött! Det är kött det ska va'! Åh vad kött är bra!" Melodin är givetvis överdrivet poppig, videon helskum och verserna helt sjuka.
Tack allihop! jag vågar inte ens tänka på vad ni skulle hitta på om jag blev allvarligt sjuk någon gång...

Kanotäventyr

Igår paddlade jag kanot med familjen. Solen sken och ån låg blank. Det var en av de där perfekta sommardagarna som man ser alltför sällan. Hela dagen var lugn och det enda udda som hände var när mamma ställde sig i en myrstack efter att ha badat och sedan i panik försökte slå bort myrorna med sina trosor. För att vara min familj var detta en ovanligt normal utflyktsdag. Hur som helst så fick det mig att tänka på en helt annan dag då jag också paddlade kanot.
   Det var för två somrar sedan som jag och Annie bestämde oss för att vi skulle ut och paddla på havet. Hennes pappa hade en gammal metallkanot som vi fick låna. Det var fint väder och alldeles lagom mycket vind så vi paddlade glatt ut till en ö ute i skärgården. Ingen av oss hade kollat väderleksprognosen och det blev därdör en stor överraskning när vädret slog om och det började blåsa upp och regna. Först tänkte vi vänta ut ovädret men en timme senare var det ännu värre och vågorna gick höga.
   Vi insåg att vi helt enkelt var tvungna att paddla i ovädret eller vänta ut det, vilket kunde ta flera timmar. Brist på mat, ingen mobiltäckning och kalla blöta kläder övertygade oss om att göra ett försök. Först gick det bra men när vi var tvungna att svänga runt och paddla snett mot vågorna blev det värre. Men vi kämpade på och paddlade som dårar. Bakom mig hörde jag hela tiden Annie skrika:
- Paddla! Paddla! Ta i! Paddla!
   Till slut orkade vi inte utan hoppade i och simmade kanoten mot land istället. Det gick lättare men vi hade nu drivit iväg en bra bit från rätt kurs. En stund senare kom en motorbåt förbi. I den satt två äldre damer som haft picknick på en ö när ovädret kom. De trodde att vi var i sjönöd (vilket vi ju var, på sätt och vis) och drog upp oss i båten.
   Med kanoten på släp, insvepta i filtar och med två räddare som trugade i oss bullar kom vi så småningom tillbaka till bryggan varifrån vi hade startat ett antal timmar tidigare. Det roliga är att det brukar gå ungefär lika bra för oss alltid, oavsett hur bra idén var från början.

Just nu

Just nu lever jag efter:
Det är ingen lätt konst att sova. För att bemästra den måste man vara vaken hela dagen.
Friedrich Nietzsche
Favoritlåt just nu: Without you med Hinder
Favoritcitat just nu: En kompromiss är konsten att dela en kaka så att alla tror att de har fått den största biten.
Winston Churchill
Roligaste kommentaren idag:
- Om jag hoppar i vattnet här bland stenarna, vad får jag då?
- Ont!


Vattenpöl

För några dagar sedan tränade mamma, Sara och Filip terränglöpning. Det hade regnat och var glashalt på bergshällarna. På en som var särskilt hal lyckades mamma snubbla. Hon rullade runt och landade mitt i en lerig vattenpöl. Förutom ett imponerande antal skrapsår och andra mindre allvarliga skador så hade hon glömt stänga fickan där hon hade mobilen. Den flög således iväg, slog i en sten och landade i vattenpölen bredvid mammas, med några snygga jack i sidan.
    Innan mamma hann resa sig började mobilen givetvis ringa. Sara svarade och när pappa undrade om han fick prata med mamma sa hon:
- Nej, hon kan inte prata med dig just nu, hon ligger i en vattenpöl.
Detta tog pappa förvånandsvärt bra, som om det var något mamma brukar göra varje gång hon tränar.
   Mamma tyckte att hela situationen var hysteriskt rolig så hon bröt ihop och började skratta. Antagligen berodde det lika mycket på chocken. Oavsett anöedning så ledde det till Filips klockrena kommentar:
- Mamma! Gråter du? Tätt följt av en mycket förvirrad min då mamma svarade:
- Nejdå, jag skrattar!


Matexpedition

Jag, Rosie och Kattis är husvakter åt Rosies moster, Mia, den här veckan. Igår insåg vi att maten var på upphällningen så vi gick för att handla. Grejen är att Mia bor ganska avlägset, vilket betyder dåliga öppettider.
   Vi började gå mot närmaste affär, 2 kilometer bort, men den hade sommarstängt. Eftersom vi verkligen behövde mat gick vi vidare mot nästa, ytterligare 6 kilometer bort längs en oändlig landsväg. Men när vi kom fram hade den stängt sedan tre timmar tillbaka.
   Eftersom vi gått 8 kilometer och hade lika långt tillbaka kände vi inte för att gå ytterligare fyra kilometer till en affär som kanske var stängd. Alltså gick vi hem, utan mat. Efter vår promenad på 1,6 mil var vi alla lite trötta och uppgivna så vi matade de tre katter, fyra kaniner och hästen som vi har ansvaret för den här veckan och gick och la oss.
   Idag lever vi på bröd, vi har en halv limpa kvar. Rosie är ute och målar uthuset (sommarjobb) och jag kollar på Viasat History. Kattis åkte hem i morse, hon var rädd att vi skulle tvinga med henne på en ny matexpedition.

Citat

By three methods we may learn wisdom:
first by reflection, which is noblest,
second, by imitation, which is easiest,
and third, by experience, which is the bitterest.
Confucius

To the fool, he who speaks wisdom will sound foolish.
Euripides

Sing like no one is listening,
love like you hsve never been hurt,
dance like nobody is watching,
and live like it is heaven on earth.
Mark Twain

Whatever is begun in anger ends in shame.
Benjamin Franklin

Don´t go around saying the world owes you a living,
the world owes you nothing,
it was here first.
Mark Twain

We make a living by what we get,
but we make a life by what we give.
Winston Churchill

Three o´clock is always too late
or too early
for anything you want to do.
Jean-Paul Sartre

Good people do not need laws to tell them to act responsibly,
while bad people will find a way around the laws.
Plato

If you are giong through hell,
keep going.
Winston Churchill

Mitt rese-ABC

A som i Alsace
Minne: Storken som snodde hela min smörgås
otivering: Alla de vackra små samhällena

B som i Borås
Minne: En dag på Borås djurpark när jag var liten
Motivering: Skulpturen Walking Wakling to Borås, eller som jag kallade den när jag först såg den: Pinocchio

C som i Cypern
Minne: Mamma och jag läser kartan och pappa får gissa sig till vägen eftersom vi uttalar varje namn tre gånger på helt olika sätt vilket gör vägbeskrivningen omöjlig att förstå
Motivering: Mest avkopplande veckan någonsin

D som i Danmark
Minne: för många...
Motivering: alla minnen...

E som i Eslöv
Minne: Utflykterna till andra städer
Motivering: Allt man inte kan göra i Eslöv

F som i Furuboda
Minne: Alla orienteringsläger
Motivering: Vackert, mysigt, grymt jobbig träning i sanddynerna

G som i Godahoppsudden
Minne: Att doppa fötterna i två olika oceaner samma dag
Motivering: Vackert, valar, vågor som slår mot klippformationer

H som i Haga
Minne: Underbar bokhandel, megastora kanelbullar
Motivering: En av mina favoritplatser i Göteborg

I som i Interlaken
Minne: Smältvattensjöar är kalla
Motivering: Platsen lärde mig att jag inte alltid ska lita på pappa

J som i Jakobstorp (Blekinge)
Minne: Orientering
Motivering: Den härliga skogen och namnet

K som i Kvarntorpshögen (Örebro)
Minne: Annorlunda konstverk, marken ryker, lång trätrappa, varningsskyltar
Motivering: Utsedd till Sveriges märkligaste sevärdhet i boken Sveriges 100 märkligaste sevärdheter

L som i (St) Lucia
Minne: Flodhästsafari och den roligaste varningsskylt jag någonsin sett
Motivering: Apor som gör inbrott, krokodiluppfödning, flodhästsafari, strand där det blåser sandstorm, den ena osannolika varningsskylten efter den andra...

M som i Mölle
Minne: Nimis och Arx, en upplevelse, inte bara att utan också att ta sig dit
Motivering: Perfekt om man gillar höststormar

N som i Nyköping
Minne: 5 underbara dagar
Motivering: Slottet och dess historia med Nyköpings Gästabud under 1300-talet

O som i Oslo
Minne: Att sitta på Operahusets tak när det regnar
Motivering: En fin stad med mycket som är sevärt

P som i Parpan
Minne: Ett kyrktorn ensamt på en kulle, utan kyrka
Motivering: Vacker alpby med nära till många vackra vandringar

Q

R som i Rom
Minne: Trastevere, känslan av att ha hittat hem
Motivering: Min favoritstad, staden jag drömmer om att bo i

S som i Swaziland
Minne: Afrikanska åskoväder, krokodiler och fantastisk mat
Motivering: Känslan av att sova i en Beehive, vakna och äta frukost några meter från en Bushbaby (världens sötaste djur)

T som i Turkiet
Minne: Ruinstad med amifteater
Motivering: All historia som kommer fram när man skrapar på ytan

U som i Ullared
Minne: Kaos kaos kaos
Moitvering: Kaos kan vara otroligt underhållande ibland

V som i Villa Villekulla
Minne: Huset där man spelade in Pippi-filmerna, på Gotland
Motivering: För att jag hade pippi på Pippi från att jag var två år och fram tills jag fyllde fem

W som i Wanås
Minne: Wanås Park
Motivering: Jag vill dit igen

X

Y som i Ystad
Minne: Historian om en stor St Bernhardshund
Motivering: Pappas hemstad

Z som i Zürich
Minne: Lindts chokladfabrik
Motivering: Vacker stad, konstmuséet, kyrkorna, fontänerna

Å som i Åhus
Minne: Smultron
Motivering: Alla grillkvällar

Ä

Ö som i Öland
Minne: En viss grop och en björn
Motivering: Ön som överraskar

Just nu

Just nu lever jag efter:
- Kommer du att hinna?
- Om jag skynder mig.
- Kommer du att skynda dig?
- Nej!
Favoritlåt just nu: Walk med Foo Fighters
Favoritcitat just nu: But understanding, it´s missunderstood
Roligaste kommentaren idag:
- Men jag vet inte om de kör innan de kör eller om de kör när de är framme.

Det tror jag när jag ser det

Igår fyllde Rufus ett år, vilket fick mig att tänka på hur det kom sig att vi skaffade hund.

Filip hade tjatat om att få en hund så länge någon kunde minnas och pappa som växt upp med hund ville också ha en. Mamma däremot var helt emot att skaffa hund och spred skräckhistorier om att dammsuga hela dagarna, söndertuggade böcker och skor, dregel, kalla promenader i ösregn och snöstorm och att avstå saker man vill göra för att ingen kan passa hunden. Jag, Sara och Oscar var ganska neutrala.
Så en dag när jag kommer hem säger pappa:
- Nästa helg ska vi åka och köpa hund! Kul va?!
- Pappa, du är allergisk mot hundar, svarade jag.
- Det är en allergihund, fäller inte, dreglar inte, luktar bara när det är blöt. Rasen är jättebra för vår familj. Pigg och lekfull ute, nästan outtröttlig, men lugn inne och väldigt kelen...
Där lämnade jag pappa mitt i sina berömmelser om en hund han aldrig träffat och gick för att höra med mamma om pappa slagit i huvudet i något idag. Det hade han inte, försäkrade mamma men betonade att det inte skulle vara hennes hund och att hon inte tänkte gå ut med den.
- Så vi ska alltså skaffa hund? frågade jag.
- Det verkar så, sa mamma.
- Det tror jag när jag ser det!
- Jag också, suckade mamma.
Men en vecka senare åkte vi till en uppfödare och köpte Rufus och pappa hade rätt i allt han sagt. Till och med mamma älskar honom, men hon går fortfarande inte ut med honom om hon inte är ensam hemma med honom.

Det var mitt första "det tror jag när jag ser det".
Det andra kom när mamma och pappa innan jul betsämde att vi skulle till Thailand över jul och nyår. Året innan hade vi varit i Sydafrika och efter den resan sa de att nästa år åker vi ingenstans (ekonomiska skäl). Men sedan ångrade de sig och ville åka i alla fall. Pappas idé, givetvis.
- Det tror jag när jag ser det, sa jag, som trodde att det var ett dåligt skämt.
Men givetvis så åkte vi och det var underbart.

Vid det laget började jag bli van vid att alla oväntade saker som pappa hittade på faktiskt blev verklighet, trodde jag i alla fall. Men sedan kom pappa på att han ville flytta in till stan, eller i alla fall närmare stan. Han var trött på alla bilresor och ännu tröttare på orten där vi bodde, det var vi faktiskt alla. Så han började kolla på hemnet.se efter hus fem gånger om dagen och hittade så småningom ett han gillade.
- Nu ska vi köpa hus, sa han. Jag tittade tvivlande på honom och sedan på mamma, men hon nickade.
- Vi ska flytta, sa hon.
- Det tror jag när jag ser det, sa jag, min vana trogen.
Några husvisningar och en budgivning senare hade vi köpt ett hus och nu när vi sålt vårt är det flyttkartonger överallt.

Vad kan man lära sig av det här då? Jo, att om du säger "det tror jag när jag ser det", då kommer du att se det!

Ocean poetry

We may not climb the ocean, but we may still believe that we did.
We can not climb the ocean, but we can still believe that we can.
We should not climb the ocean, but we should still believe that we should.
We will not climb the ocean, but we will still believe that we will.
But in the end, that´s the deal with all impossible things.


Minns din smärta,
minns din sorg,
även när du skrattar.
Glada leenden omringar dig,
gläds med dig,
om du bara kunde sluta gråta.


Hon var osynlig, men alla såg henne.
Hon fanns där hos dem, fast hon var hos deras granne.
Glömd, fast alla mindes henne.


Jag är jag och du är du.
Men vem är jag och vem är du?
Vad är lätt och vad är svårt?
Och vart tar tiden vägen när den går?
Nu är nu och då var då.
Men vad är nu och vad var då?
Vem är stark och vem är svag?
Och av alla som frågar, vem får svar?


En värdelös docka,
en liten marionett,
som styrs av tvång,
och slits mellan viljor,
kämpar mot en känsla,
tomhet.


Leende vemod,
färgar din kind.
Sorgsen stillhet,
vilar i din blick.
Vänlig kyla,
fyller dina ord.
Är jag dåtid nu?


If goodbye is the only way,
I won´t walk that way,
I´ll walk in the forest,
with you.



Tidigare inlägg
RSS 2.0