historiett

Filip hade tjatat om att få en hund så länge någon kunde minnas och pappa som växt upp med hund ville också ha en. Mamma däremot var helt emot att skaffa hund och spred skräckhistorier om att dammsuga hela dagarna, söndertuggade böcker och skor, dregel, kalla promenader i ösregn och snöstorm och att avstå saker man vill göra för att ingen kan passa hunden. Jag, Sara och Oscar var ganska neutrala.

Så en dag när jag kommer hem säger pappa:

- Nästa helg ska vi åka och köpa hund! Kul va?!

- Pappa, du är allergisk mot hundar, svarade jag.

- Det är en allergihund, fäller inte, dreglar inte, luktar bara när det är blöt. Rasen är jättebra för vår familj. Pigg och lekfull ute, nästan outtröttlig, men lugn inne och väldigt kelen...

Där lämnade jag pappa mitt i sina berömmelser om en hund han aldrig träffat och gick för att höra med mamma om pappa slagit i huvudet i något idag. Det hade han inte, försäkrade mamma men betonade att det inte skulle vara hennes hund och att hon inte tänkte gå ut med den.

- Så vi ska alltså skaffa hund? frågade jag.

- Det verkar så, sa mamma.

- Det tror jag när jag ser det!

- Jag också, suckade mamma.

Men en vecka senare åkte vi till en uppfödare och köpte Rufus och pappa hade rätt i allt han sagt. Till och med mamma älskar honom, men hon går fortfarande inte ut med honom om hon inte är ensam hemma med honom.

Det var mitt första "det tror jag när jag ser det".

Det andra kom när mamma och pappa innan jul betsämde att vi skulle till Thailand över jul och nyår. Året innan hade vi varit i Sydafrika och efter den resan sa de att nästa år åker vi ingenstans (ekonomiska skäl). Men sedan ångrade de sig och ville åka i alla fall. Pappas idé, givetvis.

- Det tror jag när jag ser det, sa jag, som trodde att det var ett dåligt skämt.

Men givetvis så åkte vi och det var underbart.

Vid det laget började jag bli van vid att alla oväntade saker som pappa hittade på faktiskt blev verklighet, trodde jag i alla fall. Men sedan kom pappa på att han ville flytta in till stan, eller i alla fall närmare stan. Han var trött på alla bilresor och ännu tröttare på orten där vi bodde, det var vi faktiskt alla. Så han började kolla på hemnet.se efter hus fem gånger om dagen och hittade så småningom ett han gillade.

- Nu ska vi köpa hus, sa han. Jag tittade tvivlande på honom och sedan på mamma, men hon nickade.

- Vi ska flytta, sa hon.

- Det tror jag när jag ser det, sa jag, min vana trogen.

Några husvisningar och en budgivning senare hade vi köpt ett hus och nu när vi sålt vårt är det flyttkartonger överallt.

Vad kan man lära sig av det här då? Jo, att om du säger "det tror jag när jag ser det", då kommer du att se det!