Semesterminne - När farmor låste in mig
För två somrar sedan skulle en av mina kusiner konfirmera sig. Alltså packade hela familjen in sig i bilen och styrde kosan norrut. När vi ändå var där tänkte vi passa på att stanna några dagar och träffa släkten. Under tiden skulle vi bo hos farmor.
På konfirmationsdagen var farmor och jag sist kvar i lägenheten, de andra väntade ute eftersom det var fint väder och trångt i lägenheten. Medan jag var på toa blev farmor klar, gick och låste dörren efter sig. Nu råkar det vara så att farmor har en sådan där extra säker dörr med två lås, varav det ena bara kan öppnas med en enda nyckel och inte på något annat sätt. Den tog hon naturligtvis med sig när hon gick, annars hade hon inte kunnat låsa dörren efter sig.
Så när jag kom ut från badrummet insåg jag att dörren var låst och att jag inte kunde komma ut. Jag knackade och ropade genom fönstren, men ingen varken hörde eller såg mig. När jag kollade på klockan insåg jag att om vi inte åkte genast skulle vi bli sena. Eftersom ingen verkade vara på väg för att rädda mig bestämde jag mig för att klättra ut genom ett fönster.
Nu är det så att fönstren i farmors lägenhet sitter ovanligt högt upp och jag hade dessutom en vit, knälång kjol i ömtåligt tyg på mig, så mitt beslut visade sig vara ett helt projekt. I alla fall så klättrade jag upp på en stol och ut genom fönstret, som jag sedan försökte stänga till bakom mig. Väl utomhus skulle man kunna tro att nu var problemet löst, men inte då!
Farmor har nämligen en sådan där lägenhet som istället för balkong har en liten, smal trädgårdstäppa. För att slippa insyn har hon ett högt trästaket, givetvis ett sådant med plankor på längden och utan springor emellan, allt för att det ska vara jobbigt att ta sig över. Dessutom har hon planterat en rosenhäck innanför staketet. Där försökte jag ta mig igenom och över och utan att gå in på detaljer så kan jag uttrycka det som så att det tog tid och fler armmuskler än jag hade, men jag kom igenom och över och var fortfarande hel och ren när jag damp ner på andra sidan om staketet.
Sedan sprang jag till bilen, bara för att inse att alla var ute och letade efter mig, på alla ställen utom i lägenheten, givetvis. Där kunde jag ju inte vara, det kunde farmor intyga.
På konfirmationsdagen var farmor och jag sist kvar i lägenheten, de andra väntade ute eftersom det var fint väder och trångt i lägenheten. Medan jag var på toa blev farmor klar, gick och låste dörren efter sig. Nu råkar det vara så att farmor har en sådan där extra säker dörr med två lås, varav det ena bara kan öppnas med en enda nyckel och inte på något annat sätt. Den tog hon naturligtvis med sig när hon gick, annars hade hon inte kunnat låsa dörren efter sig.
Så när jag kom ut från badrummet insåg jag att dörren var låst och att jag inte kunde komma ut. Jag knackade och ropade genom fönstren, men ingen varken hörde eller såg mig. När jag kollade på klockan insåg jag att om vi inte åkte genast skulle vi bli sena. Eftersom ingen verkade vara på väg för att rädda mig bestämde jag mig för att klättra ut genom ett fönster.
Nu är det så att fönstren i farmors lägenhet sitter ovanligt högt upp och jag hade dessutom en vit, knälång kjol i ömtåligt tyg på mig, så mitt beslut visade sig vara ett helt projekt. I alla fall så klättrade jag upp på en stol och ut genom fönstret, som jag sedan försökte stänga till bakom mig. Väl utomhus skulle man kunna tro att nu var problemet löst, men inte då!
Farmor har nämligen en sådan där lägenhet som istället för balkong har en liten, smal trädgårdstäppa. För att slippa insyn har hon ett högt trästaket, givetvis ett sådant med plankor på längden och utan springor emellan, allt för att det ska vara jobbigt att ta sig över. Dessutom har hon planterat en rosenhäck innanför staketet. Där försökte jag ta mig igenom och över och utan att gå in på detaljer så kan jag uttrycka det som så att det tog tid och fler armmuskler än jag hade, men jag kom igenom och över och var fortfarande hel och ren när jag damp ner på andra sidan om staketet.
Sedan sprang jag till bilen, bara för att inse att alla var ute och letade efter mig, på alla ställen utom i lägenheten, givetvis. Där kunde jag ju inte vara, det kunde farmor intyga.
Kommentarer
Trackback
